Tanken är kittlande, det medger jag direkt.
Efter tio år som cykelkommentator på Eurosport har jag på nära håll sett hur sponsorerna dras som magneter till idrotten. Trots dopingskandaler och andra problem.
Inget slår 7-8 timmars direktsändning i TV där kommentatorerna hela tiden nämner företagsnamnet istället för landet eller klubben. Det är vad som ger klirr i kassan.
Min sponsorskompis utvecklar synpunkterna:
- Låt säga att en sponsor lägger 100 miljoner på bordet och säger: Jag köper världscupen i tre år, men jag vill att Angerer, Northug, Södergren och 8 andra åkare kör i vårt lag med vårat namn…
Då tror min sponsorsvän att flera företag skulle vara intresserade.
- Idag har inte längdåkningen något stort marknadsvärde hos många sponsorer och något måste göras, säger han och påstår att de stora sportkedjorna som säljer artiklarna inte bryr sig speciellt mycket om hur det går i tävlingarna som sänds i TV.

Bjørgen också skeptisk
Och sponsorsvännen får också stöd av flera aktiva, som till exempel Marit Bjørgen, som förra veckan gick ut i norska VG och påstod att det är för många tävlingar i världscupen och få orkar titta hela säsongen igenom…
Men varför bara låta en sponsor få köpa ett lag. Jag tror att om man ska tänka i sådana banor (som jo onekligen är ganska annorlunda), så är det lika bra att tänka sig bara rena proffslag i världscupen och större internationella tävlingar - precis som cykelåkningen har det idag.

Förbunden har många uppgifter
Nu reser sig säkert håret på många som jobbar inom förbundsverksamheten. Men förbunden har många andra uppgifter och där kan man aldrig bli lika profesionella som ett rent proffslag som bara jobbar med det.
I ett förbund skall man ta hand om ungdomar, utbildning, anläggningar, arrangemang, motionärer och en hel del annat. Då måste man på något vis bli splittrad och ibland få välja antingen eller.