Själv är jag kluven. Tycker det är viktigt att få reda på sanningen, att få veta vad som egentligen hände när man själv var med på den tiden. Å andra sidan förstår jag dom som vill se framåt och blicka mot det som förhoppningsvis är ljusare tider…
Dagens juniorer har ju knappt sett Johann Mühlegg, Mika Myllylä, Larissa Lazutina eller andra fuskare. Ej heller den gamle FIS-chefen Bengt-Erik Bengtsson.
Är det inte rätt att låta dom fortsätta så där…?

Vem har dåligt samvete?
Har just läst färdigt Camilla Läckbergs bok “Tyskungen” och det var då jag kom att tänka på det här. Där låg gamla brott från krigets dagar bakom handlingar i dagens liv.
Hur många går runt och har dåligt samvete i skidvärlden…? Vilka är bakmännen som ser till att någon fuskar…? Vilka läkare hjälper till med det här…?
Visst är det frågor som man vill ha svar på.
Men hjälper det att titta i bakspegeln? Som sagt, jag vet inte. Jag vet bara att de reaktioner vi har fått här på langd.se efter våra artiklar om Kyrö, Mayer och andra är entydiga: Folk vill veta, folk tycker det är bra att det grävs i det här.

Olika motiv
Vad man måste förstå är ju också att det finns olika motiv bakom de olika skandalerna. Kari-Pekka Kyrö tycker sig ha blivit onödigt hårt straffat, vilket han troligen har rätt i när andra idrotter tar det hela med en axelryckning.
Som till exempel Bjarne Riis och hela hans gamla Telekom-lag (åtminstone nästan) har medgett att de dopade sig friskt på 90-talet. Idag är några sportdirektörer, några kör fortfarande bland de bästa och andra lever gott på sin gamla karriär.
I det perspektivet förstår jag att Kyrö vill yttra sig. Men det blir fel att kasta ut en massa påståenden utan att ha bevis.
Och just det är idrottens cancersvulst idag.
Så fort någon når bra resultat, så pratas det doping. Hur många tror ni (eller tror du själv) litar på stjärnor som Usain Bolt och Michael Phelps efter OS i Beijing…? Eller Bjørn Dæhlie og Gunde Svan förr i tiden för den delen…
Grejen är att de kan vara rena som vatten, medan andra är fulla av dop. Vi vet inte och vi tror och tycker hela tiden. Både nu och tidigare.
Därför: Vem tjänar på att man gräver upp en massa skit från tidigare…?

Neka till motsatsen bevisas
Givetvis dom som tycker att dom har “gjort precis som alla andra” och fått ett hårt straff. Dessutom dom som vill ha sanningen fram, om det nu är den vi någonsin får höra.
Det vill hela tiden vara inblandade som förnekar det här till motsatsen är bevisat.
Ta bara exemplet med den franske fuskcyklisten Richard Virenque, flerfaldig segrare i bergstävlingen i Tour de France. Han var inblandad i den stora Festina-skandalen på slutet av 90-talet och blånekade i två år – tills det hela slutade i rättegång och han var under ed. Då erkände han plötsligt.
Och han är långt ifrån ensam om att ha den inställningen…

Odiskutabla tester
Jag tror att om man någonsin skall lösa dopingproblematiken, vilket jag i utgångsläget är skeptisk till att man grejar, så måste det första steget vara tester som är vattentäta. Hundra procent säkerhet på att resultatet är rätt, det ska inte vara möjligt att göra fel.
Då vet vi åtminstone att de som åker dit har fuskat.
Dessutom tror jag inte på att man får komma tillbaka på toppnivå – åtminstone inte inom så kort tid som två år. Har man fuskat ska man ta konsekvensen, och den måste vara så hård att man inte får en ny chans på samma nivå inom överskådlig framtid.
Att de som är tagna skall få tillåtelse att bli tränare, sportdirektörer eller ledare på toppnivå igen är jag också helt emot. Det ger totalt fel signaler till de unga, lovande som kämpar om att nå toppen.
Även om de är aldrig så rena idag.

Och att gräva fram gammal skit – nja, kanske inte det ger så mycket ändå… (men vi vill nog veta vad som hände, så vi lovar att följa med också i fortsättningen).