Det är onsdag morgon i Sotji. Om möjligt är vädret ännu vackrare och betagande än tidigare. Alptopparna lyser som vaniljglass på badstranden. Solen värmer både själ och hjärta.
Längdlandslaget har fått en kanonstart i OS. Fyra medaljer, tre silver och ett brons. Alla går omkring med ett leende på läpparna.

Även journalisterna.

På presskonferensen inför 15 km sitter de största medieföretagen i Sverige på kuddar framför podiet och laget som ska ut i elden på fredag: Lars Nelson, Daniel Richardsson, Marcus Hellner och Johan Olsson.

Frågorna är milda och pennornas uddar runda. Skratten duggar tätt. De kritiska, mörka blickarna som kan möta våra aktiva i motgång går inte att upptäcka någonstans. Framgång föder framgång. Det är avspänt, offensivt och kul. Starten på OS i Sotji är en av de bästa genom tiderna av ett svensk längdlandslag.

– Vi nöjer oss inte med det här. Vi har mycket energi i gruppen och vi ska kriga om nya medaljer. De är inte lätt att få dem, men vi har form på alla fronter. Även i vallaboden, säger förbundskaptenen Rikard Grip.

Marcus Hellner ser, trots det otäcka fallet i tisdags då han blev överkörd av en ryss och därmed fick sina guldchanser grusade, oförskämt pigg ut.

– Visst, jag är lite mörbultad efter fallet. Men jag konstataterar att sprinten ändå gick över förväntan. Jag tog mig till final och det kändes väldigt bra till dess att jag föll. Jag ser fram emot 15 km klassiskt, det blir tufft, men jag har blivit bättre i klassiskt och kommer att göra mitt yttersta.

Hellner var fyra i Lillehammer och trea i Toblach OS-genrep. Något som gett honom självförtroende.

Daniel Richardsson ledde skiathlon-tävlingen efter 15 km klassiskt och slutade sjua, hans bästa insats den här säsongen. Daniel imponerar på en hel skidvärld som tagit sig tillbaka till den yttersta toppen efter skador och elände:

– Jag är i form och går in för att göra ett nytt bra lopp, säger hälsingen ödmjukt.

Lars Nelsons pigga ögon tindrar. Bruksvallarnas bidrag i OS är ute på sitt livs äventyr.

– Stämningen, lagandan, hela grejen…det är fantastiskt. Tiondeplatsen i skiathlon var riktigt bra, jag är bättre i klassisk åkning så målet blir att placera mig minst lika bra på fredag. Det krävs, om jag ska få åka stafetten. Som jag gärna vill åka!

Johan Olsson gör OS-premiär. Han möter media med ett upphöjt lugn, svarar utförligt och detaljerat på allt han gått igenom från det att han skadade sig kring nyår. Åsarna-åkaren har inte kört en tävling på två månader. De senaste två veckorna har han byggt upp skidformen, tekniskt och känslomässigt. Ökad fart, maxtester. Ensam.

– Jag vet inte vart jag står i en tävlingssituation. Det känns i alla fall bra och jag är sugen på att tävla, säger Johan som har en sällsynt förmåga att vara som bäst när det gäller.

Vid OS i Vancouver tog han brons i skiathlon och på 50 km och vann stafetten. I Val di Fiemme-VM blev det silver på 15 km fritt och i stafetten innan det historiska femmilsguldet kom.

Ska han lyckas ännu en gång?
– Jag är ganska säker på att Johan kommer att åka riktigt bra. Vad det sedan landar i för placering är omöjligt att säga, kommenterar förbundskapten Grip.

OS-medaljer på 15 km är hårdvaluta. Senast en svensk vann guldet på distansen var Gunde Svan i Sarajevo 1984. Ett silver tog vi senast 1960 genom Sixten Jernberg och ett brons 1968 då Gunnar ”Hulån” Larsson, sprinttränaren Mats Larssons pappa, klev upp på pallen i Grenoble bredvid norrmannen Harald Grönningen (guld) och finländaren Eero Mäntyranta (silver). En ny pallplats är absolut att tro på i Sotji.

Det är ju Sveriges OS.