Vi träffar Stina på landslaget läger i Torsby. Orten där hon gick på skidgymnasiet och hade en lägenhet kvar till alldeles nyss. Nu är det dock Östersund som är hemma fullt ut, förutom då föräldrahemmet i Malung.

När Stina drog av lårmuskeln i Otepää den 19 januari så fick hon dagarna efter domen att VM inte skulle vara möjligt. Men den 26-åriga dalkullan gjorde det ändå.

Vad tar du med dig från den perioden. Att du klarade av det?
– Jag tar med mig… dels det här tryggheten att det alltid finns en väg. Om jag skulle stöta på ett nytt hinder idag så vet jag att det finns en väg bortom den som en läkare ger en. Man får en prognos som säger ”det kommer inte att gå”. Då går man runt den vägen. Jag tänker att jag ska tackla alla motgångar så framöver. Man får ett utlåtande från en expert men det finns ingen som är mera expert på mig än jag, säger Stina.

Är det några förändringar i träningen utifrån skadan i vintras?
– Inte utifrån skadan. Min tanke är att jag ska träna så hårt jag bara kan, så hårt som kroppen pallar. Jag har inte känt av skadan någonting nu, men givetvis måste jag vara beredd att bromsa i tid om något dyker upp.

Stina har nu en period bakom sig med sin hårdaste träning någonsin.

– Den senaste tiden har jag haft väldigt bra flyt. Det har rullat in väldigt många timmar på kontot. Det behöver inte betyda att det kommer att gå bra i vinter, men känner mig stolt över den perioden jag gjort.

Stina i skidtunneln i Torsby där hon gjort många mil genom åren. FOTO: Johan Trygg/Längd.se.

Handlar det om fler timmar eller fler hårda pass?
– Det är att helhetsbelastningen aldrig varit så hård. Jag vill ju han in intervallpassen, det handlar inte bara om att köra massa långa femtimmarspass. Jag vill ha en helhet och den totala soppan är tjockare nu, förklarar Stina på sitt eget sätt.

I vår och sommar har Stina fastnat för Hitta Ut. Det är orienteringsförbundets satsning på fasta kontroller som finns på många orter i landet.

– Det har varit väldigt tacksamt och en bra sätt att få in timmarna. Det är svinkul att orientera och jag tenderar ju att bli ganska besatt när jag får för mig någonting.

– Jag har kört hela Hitta Ut i Östersund och Vålådalen är också klart. I Mora han jag bara orientera en dag när jag var på läger med klubben. Det finns inget Hitta Ut här i Torsby, det har jag redan kollat upp.

Under försäsongsträningen så är det förstås många läger med landslaget. Till vardags tränar Stina annars ofta ensam. Men häromveckan var hon med IFK Mora SK:s midsommarläger en vecka i Mora och tränade många timmar med klubbkompisarna.

När det var stakintervaller på programmet på ett av passen så hängde Stina på killarna i klubben och pulsen gick nästan i taket.

– Det var ett bra pass. Jag var ett slag från maxpuls. Det är inte så ofta jag kör stakintervaller så det är ganska lätt att driva puls för mig där.

Vad betyder det att kunna få så bra matchning på läger med klubben?
– För mig är det guld värt eftersom jag tränar så mycket själv när jag inte är på läger. Att bli sparrad av killarna och tjejerna i klubben är hur bra som helst. Det är givetvis lite utmanande att försöka hänga på killarna så långt det går… sen går det inte till slut men då har man fått ett väldigt bra pass.

Stina i rygg på klubbkompisen Ida Dahl när de körde sprintträningen på gokartbanan vid IFK Mora SK:s midsommarläger. FOTO: Johan Trygg/Längd.se.

Framöver är det ett späckat schema med landslaget. I höst väntar tre veckor på hög höjd i Font Romeu i franska Pyrenéerna.

– Jag har aldrig varit där och ser med spänning fram emot att åka dit.

Blir det en rekordlång tid på höjd?
– Jag har varit i Val Senales och Livigno i alla fall två och en halv vecka. Med det blir ju lite längre.

En säsong utan mästerskap är vad som väntar för åkarna i landslaget. Något som Stina ser fram emot med nyfikenhet.

– Det ska bli en spännande säsong. Jag vet att kommer att vara lopp som jag på förhand känner att jag inte kan plocka så mycket poäng på. Då är det ingen idé att köra den tävlingen. Då kan jag prioritera annat och det gör att säsongen blir intressant när man ska välja lopp.

Det kommer inte att hända i vinter, men Stina flaggar för att hon kommer att åka Vasaloppet i framtiden.

– Jag åkte ett långlopp i Lofsdalen i fjol, Pilgrimsloppet. Det var så jäkla kul. Då tänkte jag att jag måste åka Vasaloppet. Det finns absolut med i pipen att jag ska åka det nån gång. Men då vill jag vara förberedd. Jag tror att Britta och gänget ganska lätt skulle nypa sönder mina armar på de där nio milen.

– Tre mil går nog bra men de sex som är kvar är de tokstarka på.

Men det är en morot för dig att göra det i framtiden?
– Absolut! Det är ju så väldigt anrikt liksom. Att komma från Dalarna och inte ha åkt Vasaloppet, det är inte bra.