Jessie Diggins har varit öppen om sin kamp mot ätstörningen som präglat stora delar av hennes karriär. I en öppenhjärtig intervju berättar hon om sina erfarenheter och hur hon hoppas bryta stigmat kring psykisk ohälsa.

Jessie Diggins har flera framgångsrika säsonger bakom sig och så sent som ifjol vann hon den totala världscupen. Samtidigt har hon kämpat med psykisk ohälsa och öppnat upp om de återkommande problemen med ätstörningar. Jessie Diggins har inte bara inspirerat människor med sina framgångar som idrottare, utan också i sin personliga kamp mot en ätstörning.

I en exklusiv intervju berättar Diggins om sin resa. Och sin roll som ambassadör för The Emily Program, som är ett behandlingscenter för ätstörningar.

Du har varit öppen med din upplevelse kring ätstörningar. Vad inspirerade dig till att dela din historia?

– Jag bestämde mig för att vara så öppen kring mina upplevelser med psykisk hälsa och ätstörningar. Det är så viktigt för mig att människor känner sig berättigade att söka hjälp när de behöver det. Psykisk ohälsa har varit ett väldigt tabubelagt ämne och det skapar hinder för vård och hjälp. Så genom att dela min egen resa, hoppas jag vara den som bryter isen, att berätta för sin omgivning om vad som pågår och för att folk ska få den hjälp de behöver.

Ambassadör för support-program

Jessie Diggins är ambassadör för ”The Emily Program” som är ett behandlingscenter för ätstörningar.

Hur ser din roll som ambassadör för ”The Emily Program” ut?

– Min roll med the Emily Program har varit att vara just en ambassadör för psykisk hälsa. Om jag ska vara ärlig, har det varit den upplevelse under min karriär som haft störst påverkan på mig och varit mest givande.

Läs också: Diggins om säsongen, utmaningarna och kommande målen

När blev du medveten om the Emily Program, och hur har det påverkat ditt egna tillfrisknande att samarbeta med dem?

– När jag var 18 år och verkligen kämpade med min ätstörning, gjorde mina föräldrar lite research och hittade the Emily Program. Ett behandlingscenter för ätstörningar med ett varmt och omhändertagande behandlingscenter nära vårt hem. Jag ringde samtalet med mamma vid min sida, och hon körde mig till mitt första möte med dem. Jag tyckte att personalen var så omhändertagande, empatiska och tålmodiga. Att arbeta med deras terapeuter, doktorer och idrottsdietister, räddade mitt liv. Jag lärde mig så mycket om mig själv, och ätstörningar i allmänhet. Desto mer jag lärde mig, desto mer förstod jag att ätstörningar är psykisk ohälsa, och inte ett beteendeval som förtjänar stigmatisering och skam.

Diggins fortsätter:

– Jag lärde mig också att ibland handlar inte ätstörningar om mat eller kroppsuppfattning överhuvudtaget. Utan det är en hanteringsmekanism för någon som kämpar med andra saker i sitt liv. För mig var det en känsla av brist på kontroll samtidigt som jag kämpade med perfektionism. Att lära mig vara medkännande mot mig själv och släppa tankesättet ”allt eller inget”, var avgörande för att kunna släppa taget om min ätstörning. Jag hade inte kunnat gjort jobbet med min psykiska hälsa själv, utan den professionella hjälp som jag fick hos The Emily Program.  
 
Texten fortsätter nedanför.

”Det är inte ditt fel”

En ätstörning är ofta en kamp i det osynliga. Vilket råd skulle du ge till någon som kanske inte inser att de behöver hjälp, eller som är rädd för att söka den?

– Först och främst skulle jag säga att det är inte ditt fel. Det är fortfarande så mycket stigmatisering och skam runt ätstörningar, men det borde det inte vara eftersom det inte är något du gjort fel. Det var inte ditt val. Hur som hest, nu har du ett val; du kan välja att be om hjälp och dyka ner i det svåra men nödvändiga jobbet för att bli frisk. Du är värd stöttning och medlidande och förtjänar att vara frisk och att kunna engagera dig fullt ut i ditt liv. Ofta kan det första steget, att ringa samtalet eller berätta för någon som står dig nära, vara det svåraste. Men när du låtit dina närmaste veta vad som pågår, är det otroligt hur mycket kärlek och vänlighet det kan medföra i ditt tillfrisknande.

Hon fortsätter:

– Många gånger hindras vi från att söka hjälpen som behövs eftersom det aldrig finns en passande tidpunkt i våra liv; skolan, jobbet eller familjen tar upp tid. Många känner att de inte kan pausa sina liv för att få den hjälp de behöver. Men sanningen är den, att jag kunde bara vara en bra lagkamrat eller partner när jag tog hand om mig själv och var på en bra plats både mentalt och fysiskt. Det är i princip som de säger innan varje flygning: ”ta på din egen syrgasmask innan du hjälper andra”. Du kan bidra med mycket bra till världen om din egen värld är lugn.

Vikten av stöd

Som en elitidrottare förstår du pressen i att upprätthålla en viss image eller prestationsnivå. Hur kan lagkamrater, tränare och vänner ge stöd till någon som kanske har det jobbigt, men som inte har bett om hjälp?

– En av de bästa sakerna som tränare kan göra är att vid starten av varje träningsår, ha en öppen dialog med deras adepter och utbilda dem i RED-S (relativ energibrist) samt ätstörningar. Berätta för dem att de kan komma till dem för hjälp när som helst.

Diggins menar att det kan vara svårt när någon har det jobbigt men inte bett om hjälp. Ett sätt att öppna upp dialogen som tränare är att sätta sig ner med idrottaren.

– Tränare kan säga ungefär: ”Jag vill att du ska veta att jag bryr mig om dig som person, inte bara idrottare. Och din hälsa och ditt välmående kommer alltid gå före resultat. Jag har lagt märke till att du inte riktigt varit dig själv på sistone och ville bara se ifall det är något som du vill prata om. Eller som jag kan hjälpa dig med.” Det ger idrottaren vetskapen om att de har stöd runt sig. Samtidigt som man öppnar chansen att prata om vad som helst. Utan att det ska handla om deras kropp, mat eller utseende.

Del 2 av intervjun med Jessie Diggins kommer på langd.se