Hon tog klivet från längdåkning till skidskytte för två år sedan. I vintras fick Stina Nilsson för första gången kliva upp på en världscuppall i sin nya sport. Här berättar Nilsson om utmaningarna i att byta sport; om guldkornet i Kontiolahti och om att lära sig ett helt nytt sätt att åka skidor.

Det var en marsdag 2020 som den olympiska mästarinnan och sjufaldiga VM-medaljören Stina Nilsson släppte den ”idrottsliga bomben” att hon lämnar längdåkningen för att ta klivet över till skidskytte.

Nu; drygt två år sedan kan hon se tillbaka på hur de första säsongerna i hennes nya sport varit:

— Jag skulle säga att omställningen varit precis som jag förväntade mig. När jag bytte till skidskytte visste jag om att det var en utmaning, och om det inte hade varit en utmaning hade jag inte tagit det här klivet. Jag vill att det ska vara svårt och utmanande för att det ska vara tillräckligt kittlande och spännande att hålla på med, säger Stina Nilsson när vi träffade henne i Östersund under en pressträff för några veckor sedan.

Hon hade då haft en lite svängig väg in i årets sommarträning, detta med anledning av att hon drabbades av corona och fick åka hem från landslagets träningsläger på Kreta i början av maj.

Men efter de inledande bekymren har träningen fungerat bra för 29-åringen från Malung som klev in i försäsongsträningen efter att ha genomfört sin ”första hela” världscupsäsong:

— Under första säsongen som skidskytt gjorde jag en världscuphelg, så när jag ser tillbaka på den senaste säsongen känner jag mycket stolthet över vad jag presterade. Jag känner att jag tog extremt stora steg i jakten på att bli en bättre skidskytt. Och det är klart att guldkornet är Kontiolahti, säger Nilsson.

På världscuptävlingarna i Kontiolahti 5 mars fick Nilsson för första gången kliva upp den internationella skidskyttepallen (åtminstone individuellt, hon var också med i det svenska stafettlag som blev tvåa i Ruhpolding en månad tidigare). 

Hon sköt fullt i det liggande skyttet, följde upp detta med en bom i det stående och efter 7,5 kilometers åkning var hon fem sekunder bakom segrande tyskan Denise Herrmann.

De framgångarna kom direkt efter Nilssons första olympiska spel som uttagen i det svenska skidskyttelandslaget; men också hennes första olympiska spel där hon fick stå som reserv genom hela mästerskapet.

— Klart att pallplatsen i Kontiolahti var en väldigt bra bekräftelse på hur långt min kapacitet räcker. I skidskytte är det verkligen så att det finns bra dagar, och så finns det dagar när inget stämmer. Och där är en skillnad mellan längdåkning och skidskytte; för i skidskytte kan ”alla vinna”. Skjuter du fullt och har en bra dag i spåret finns alla möjligheter. Och det svänger fort; även om du skjutit sex bom totalt i en sprint kan du dagen efter skjuta 0+0 eller 0+1 och vara med och fajtas om segern. Det är häftigt, säger Nilsson.

Vilka är de största skillnaderna mellan längdåkning och skidskytte; bortsett från det uppenbara med skyttet?
— Det handlar om en annan typ av skidåkning än vad jag var van vid. Som längdåkare var jag kanske främst nischad på klassisk sprint och det innebär att det är olika skidåkningstekniker att behärska. För du skojar inte bort det där vapnet på ryggen. Det gäller att lära sig åka med vapnet på ryggen; inte kämpa emot det, säger Nilsson.

Vilka är de stora träningsmässiga skillnaderna som längdåkare jämfört med som skidskytt?
— Som längdåkare var jag ett stort fan av att köra tre timmar på förmiddagen och så ett eftermiddagspass på två timmar. Här är upplägget lite annorlunda. Vi kör kvalitetspass mer kontinuerligt, och sen krävs det ju att vi skjuter mycket. Dessutom vill vi att det ska vara triggande; det vill säga att se till att ”skjuta med puls”. Detta gör att det blir mer kvalitet och fart inom skidskyttet, säger Stina Nilsson.

Läs mer: Stina Nilsson byter skidmärke