Carl Olander är en av många elitskidåkare i Sverige som kämpar på i det tysta en lite bit bakom de bästa åkarna. Vad skulle svensk längdskidåkning vara utan åkare som Olander som med knappa resurser kämpar för att bli så bra som möjligt i skidspåret? IK Stern-åkaren Olander reagerade på ett uttalande i SVT-dokumentären Bäst när det gäller: ”Vissa åkare funderar på om de måste börja jobba och där vill man ju inte hamna!” I en gästkrönika på Längd.se luftar Olander sina tankar kring detta och livet som elitskidåkare:

Carl Olander skriver i en gästkrönika om hur livet ser ut för många elitskidåkare i Sverige. FOTO: Marcus Lennartsson.

En längre text om svensk elitskidåkning

Längdåkning är en av de idrotter i Sverige som engagerar mest. De bästa åkarna blir folkhjältar och hyllas, med all rätt, stort.

Den klassiska devisen ”träna-äta-sova” är välkänd bland svenskarna och används ofta av skidåkarna själva. Det många missar är att det endast är en liten klick av skidåkarna som faktiskt lever så. Den absoluta majoriteten ”tvingas” jobba ”vid sidan av” (jag sätter citationstecken här för att tydliggöra att det är ett val man gör) för att få livet att gå ihop.

Man hankar sig fram på deltidsjobb eller studier för att kunna ägna sig åt sin stora passion, den att åka så fort som det överhuvudtaget går på ett par skidor. Man förlorar år av inkomst, pensionspengar och liknande. Självklart är det ett eget val hos varje enskild individ men ändå.

I ljuset av det här så känner i alla fall jag mig rätt stött, rent utsagt, när en landslagsledare i SVT-dokumentären ”Bäst när det gäller” , i spåren av inställda tävlingar på grund av Covid-19 (”inställda pris- och sponsorpengar”) säger; ”Vissa åkare funderar på om de måste börja jobba och där vill man ju inte hamna!” Med andra ord, precis där jag och många andra med mig är.

Missförstå mig rätt! Ledaren i fråga är en ledare, skidåkare och framförallt människa som jag respekterar oerhört högt och ser upp till på så många plan. Kanske inte minst för att han är oerhört osjälvisk och hans enorma förmåga att se människor, lyfta dem till nya nivåer och se det viktiga i livet.

I grunden förstår jag vad han menar med det han sa men jag kunde inte låta bli att reagera. Verkligheten för kanske 90 procent av Sveriges elitskidåkare är inte professionell idrott. Den är ett evigt pussel att få träna så mycket som möjligt, göra allt som står i ens makt att utvecklas och samtidigt överleva.

Dessa åkare gör att vi har en bredd i svensk längdskidåkning och dessa lyfts fram alldeles för sällan, om ens alls. Det är dessa idrottsmän och idrottskvinnor som någonstans utgör grunden för svensk elitskidåkning. De allra flesta av de bästa skidåkarna i Sverige har varit en av dem och utan dem finns inget att falla tillbaka på. En stark och bred grund skapar en stark och stabil topp.

Carl Olander