Många är vi säkert som menar att Kallas genombrott är det bästa som hänt svensk damskidåkning. Sättet hon vinner på i helgen talar sitt tydliga språk. Här handlar det inte, som i mycket annat, om tur, flax och tillfälligheter. Här handlar det om en vinnarskalle vi sällan får skåda.
Kallas skalle har inga gränser. När Kalla tävlar (och ju större tävling desto mer) tänker hon fort fram och känner inte trötthet, inga begränsningar och tänker ingen logik. Jag har tränat många pass med Charlotte och kan hennes styrkor och svagheter. Kallas storhet sitter inte en orimlig fysik – Kallas storhet sitter i skallen. Jag vet att hon har en vinnarskalle som få. Hon är född med den, (men för den som inte föddes med den är jag övertygad om att den också går att träna upp.)

När jag själv passerade ungdomsåren, innan sprinten slog igenom där Sverige hävdat sig bra på damsidan, fanns inte mycket att inspireras av. (För trots allt tror jag de starkaste förebilderna finns hos det egna könet.) Det var Billan i forna tider, det var Antonina Ordina som man inte visste mycket om och annars var det mest ryskor, finskor och norskor. Visst kunde dessa inspirera, men långt ifrån i liknande styrka. Kalla har gjort det orimliga utan någon som visar vägen. Det är enormt.

Med stor sannolikhet ger detta ett lyft åt svensk damskidåkning, såväl för ungdomar som seniorelit. Det skulle vara otroligt kul om vi nu får se en Kalla-våg på liknande sätt som Klüft-vågen.
Lika roligt är att damskidåkningen i Sverige plötsligt är het, den är intressant och den är spännande. Och den sänds på bästa sändningstid, inte i ett minutlångt sammandrag före herrarnas direktsända tävling.

Kallas visar oss alla att det mesta är möjligt. Hon visar också att skidåkningen för tillfället är tämligen ren från dopning, vilket är otroligt skönt.

Själv har jag gått igenom några småtunga veckor med förkylning, hälseneinflammation och nu ytterligare en förkylning. Det blev att följa Touren framför TV:n istället för att delta. Kastade in handduken under julhelgen då jag insåg att hälsenan inte var återställd.
Trist har det varit och frustration och besvikelse har jag känt men Kallas dominans uppför backen gav mig så mycket energi tillbaks att det vet i katten om jag inte är redo att dra i gång träningen redan i morgon igen. Hälsenan är bättre och allt annat med.

Jag vet att flera andra liksom jag satt hemma med diverse åkommor denna helg och skulle ha varit där. De hoppas alla liksom jag att snart vara tillbaks i bra form och på hugget. Men tre månader är ännu kvar av säsongen och förhoppningsvis många nya uppgörelser i spåren.

Att bryta ihop, komma igen med nya friska tag är vad man som idrottare ständigt tränas i och också blir bra på. Ibland är det små, små tillfälligheter som för tillfället kan kännas få enorma konsekvenser och utslag. I idrott finns aldrig några garantier, man lever ständigt på hoppet, viljan och drömmarna!

Kalla är bra, men inte oslagbar!

Hoppas ni också inspireras av alla de fantasiska prestationer idrotten underhåller med.

Hälsningar,
Maria Rydqvist, gästkrönikör langd.se