Hanna Falk vann en sensationell seger i världscupen i Düsseldorf.
Så sensationell att de såkallade experterna i kvällstidningarna inte var sena med att utropa att vi har en ny OS-favorit.
Men så är det inte.
Vägen från Düsseldorf till Vancouver är – tyvärr för Hanna – mycket lång…

20-åriga Hanna gjorde en jätteinsats, men det var mer Bragdguld-stämpel än OS-medalj över prestationen.
Banan i Düsseldorf är mycket speciell och jag har själv varit speaker där när det inte var en enda placeringsändring från start till mål i herrarnas final i teamsprint. Den gynnar startsnabba åkare som kan hålla tempot och positionen – precis som Hanna Falk och i sin tid också Peter Larsson.
Att Hanna skulle gå till topps hade hon nog inte ens vågat hoppas på själv.

Inte Vancouver
Tyvärr påminner den 800 meter långa stadsslingan i Düsseldorf inte på någon punkt om den tuffa klassiska bana som väntar i OS-sprinten i Callaghan Valley utanför Whistler i februari.
Där kommer dessutom rutin och förmågan att tackla en enorm press att spela stor roll.
I tillägg kommer stora medaljfavoriter som Petra Majdic, Justyna Kowalczyk och Alena Prochazkova att finnas med på startlinjen igen – alla mycket bra i klassisk sprint, slovakiskan Prochazkova vann här ifjol.
Också bland de svenska tjejerna får Hanna Falk ställa sig i kön, även om 7:e platsen i Kuusamo var imponerande.
Både Anna Olsson, Lina Andersson och Ida Ingemarsdotter har erfarenhet från VM-finaler i sprint – vilket kan bli mycket viktigt här.

Teamsprint är chansen
Ska Hanna Falk ha någon medaljchans på OS så är troligen teamsprinten i fristil den största chansen. Att hon kvalar in till exempel tillsammans med Charlotte Kalla och behåller den fina formen från Kuusamo och Düsseldorf.
Då kan det möjligen bli en medalj – men realistiskt är givetvis att vänta med såna förhoppningar till Sotchi 2014.
Charlotte Kalla är fortfarande vårt största individuella hopp i längdåkning i OS. Men både i teamsprint och stafett för damer bör Sverige på en bra dag kunna ta medalj.

Orolig för herrarna
Jag är mer orolig för herrarna.
Emil Jönssons sträckskada kom olägligt och är oviss. Det är bra om han kommer in i tävlandet igen så fort som möjligt utan att känna smärta.
Å andra sidan är det viktigt att inte förvärra skadan.
Det är en svår balansgång.
Jag är också lite orolig över Anders Södergren, som fått en dålig start på säsongen. Nu tror jag att innan vi skriver februari så hinner Anders hitta formen och kämpa om medaljer i distansloppen, men för självförtroendet vore det bäst om han fick en framgång helst före jul.
Men allra mest orolig är jag för VM-tvåan från 2007, Mats Larsson…
Åsarna-åkaren blir inte riktigt frisk och är förtvivlad. Det ryktas att han kan komma att gå samma väg som Peter Larsson – alltså lägga av mitt i säsongen.
I såna fall ryker ju ett starkt kort i klassisk sprint!