Maria Rydqvist

När vi nu avslutat vår säsong och står inför uppgiften att påbörja träningen på nytt känns det lite extra aktuellt att fundera på hur det ligger till med alla aktivas satsning inför nästa år. Inte minst behöver det lyftas fram varför så många inte längre kommer hänga på i svängen nästa gång när skidorna ska fram. Som aktiv tjej som gillar längdåkning funderar jag endel kring varför inte fler tar chansen i denna roliga syssla. Damskidåkningen i Sverige har gått framåt, men hur är det egentligen med bredden?

Med en tillbakablick kan vi slå fast att 60-70 % av sistaårstjejerna som åkte juniorcupavslutningen i Orsa för några veckor sedan statistiskt sett inte kommer damma av laggen till premiären i höst eller fortsätta drömma om OS, segrar och medaljer. På sin höjd kommer en av tio av tjejerna i 17-18 fortfarande vara aktiv när hon fyllt 25.
Säkert har varje individ sina personliga skäl att sluta men jag vill ändå ge mina synpunkter på dilemmat och lite extra puchning för er som kanske tvekar. Är det så att du har tröttnat av den anledningen att du inte lever upp till de krav som du tror ställs och att du inte passar in i de påstådda facken vill jag bara konstatera, sådana fack är ren nonsens.

Tar vi en blick i listorna från JSM ser vi att i yngre juniorklasserna är antalet aktiva killar och tjejer ganska lika.
Redan i äldre juniorklasserna har bilden dock förändrats och när vi sedan tar steget upp till senior händer det dramatiska. Under årets SM i Falun/Borlänge var herrseniorerna nästan fyra gånger så många som damseniorerna. Jag blev chockad. Varför detta? I tonåren var vi lika många. Tjejer slutar betydligt tidigare än killar. Det är inte det att vi inte börjar åka skidor utan vi fortsätter inte.

Jag söker orsaken och finner att tjejer har mer bråttom att hinna med allt än killar har. Tjejer tycker sig behöva bli vuxna tidigare och vi funderar och oroas mer för framtiden. Vi vill tidigare ta ansvar för vår egen ekonomi och klara oss själva utan föräldrars hjälp. Vi vill inte gärna känna oss beroende, vi har bråttom och vi har höga krav. Flertalet killar däremot har inget problem med att bli 25, 30 och 35 utan påbörjad utbildning eller jobb.

Många killar tillåter sig att ta det lugnt, kanske leva kvar i gymnasiementaliteten ytterligare 10 år och inte planera och fundera på vad som kommer sedan.
Tjejer tror att allt måste vara perfekt annars är det ingen idé att hålla på. Om en tränare säger läggdags klockan 9, tar tjejer dem på orden och känner sig dålig om hon inte uppfyllt detta. Gymnasieåren kan för många tjejer blir en plåga av dåligt samvete och en tro att om kraven inte uppfylls är det lika bra att sluta.
Killar tar det hela med en klackspark och varför inte bre på lite extra om hur lättsamt man tar det.

Ser jag till mig själv kan jag konstatera att visst, jag har gått i många fällor av trodda måsten. Bråttom, höga krav, måste måste och inte inte. Tyck att jag är fel person att rådge eller också alldeles rätt eftersom jag nu kan se tillbaks och reflektera över hur det varit.  Jag ångrar inte det jag gjort men vägen kunde kanske varit lättare.
När jag nu fyllt 25 har jag insett att livet och skidåkningen var längre än så och att det varken är så fasligt bråttom eller allvarligt.

I bakhuvudet finns för många också tankar om annat man missar och tillfällen som försakas.
Jag har också gått igenom- Jag-måste-resa-till-Australien-och-upptäcka-världen-stadiet, hjälp-jag-missar-alla-fester-stadiet och å-nej-jag-kan-inte-gå-den-där-häftiga-utbildningen-i-Stockholm-stadiet . Men jag kan förvissa dig om att det går över utan sorg och istället insikt om att man kanske inte missat så mycket ändå. Kanske fick vi skidåkerskor många andra oförglömliga upplevelser och erfarenheter. Kanske gjorde vi annat som var minst lika roligt.
 
Men självklart, du kommer att gå miste om saker, visst kommer du göra det, men ingen kan uppleva allt och idrottens upplevelser är kanske mer värda än du ser.
Den positiva miljön bland vänner och ledare, glöden och framåtandan . Tävlingspirret. Glädjen i att överträffa sig själv, ruset när man flyttat sina egen gränser, brutna barriärer och de sköna kickarna när allt stämmer.
Allt detta går, men är svårt att finna på andra håll. Idrotten ger oss möjlighet till allt detta.
.
Kanske kan könsskillnaden tyckas svår att ändra på. Kanske kan vi bara acceptera att vi är olika. Jag vet också att det finns många andra anledningar än de jag nämnt att sluta.
Men jag tror att en stor del ligger i tjejers inställning och den går definitivt att förändra, åtminstone en del.
Jag vill därför poängtera att det inte finns fack vi måste plockas in i, det finns inga krav vi måste uppfylla och definitivt inte fler måsten än i ett vanligt liv. Jag utlovar också att den frihet du har som idrottare skulle bli långt svårare att skaffa dig på annat håll.

För att trivas och för att lyckas med sin syssla tror jag var och en måste finna sin melodi.
Det finns saker som gör dig bättre och saker som gör dig sämre, men ofta är det inte det som logiskt sätt borde vara det bästa alternativet som gör dig bäst. Det som är bäst för mig är inte bäst för dig.
Vi är känslovarelser, inga robotar som man programmerar och sen får man det resultat man kodat. Hundratals parametrar spelar in

Jag säger inte att du ska eller inte ska plugga. Jag säger inte att du ska eller inte ska jobba. Jag säger snälla tjejer – Gör som ni vill. Gör lite mer som grabbarna, luta er längre tillbaka och ta livet med en klackspark. Åk skidor om ni tycker det är kul och grubbla inte så förbenat på framtiden och bråttom bråttom. Tänj på gränserna, våga testa nytt och vägen ingen annan gått. Bara du vet vad som är bäst för dig och vad som gör att du trivs och tycker att idrott är kul!

Marias hemsida