Så varför var inte alla de bästa med och åkte i Rybinsk? Varför kom inte Axel Teichmann, Tobias Angerer, Jens Filbrich, Lukas Bauer, Anders Södergren, Mathias Fredriksson, Marit Björgen, Kristin Störmer Steira, Therese Johaug, Petra Majdic och Charlotte Kalla.

Jo, därför att de laddar för världscupen! Alltså Tour de Ski!

Och detta sker ett mästerskapsfritt år och jag förstår vare sig FIS, nationsförbunden eller åkarna. Jag förstår att Rybinsk ligger långt bort, jag förstår att det kostar kraft och energi att tävla i världscupen helg efter helg fast man är skidproffs, men det är ju världscup trots allt. Längdåkningens statusgrej nummer 1.

Om världscupen ska utvecklas och hålla greppet om media, sponsorer och publik både på plats och framför tv-apparaterna så bör väl alla inblandade ställa upp så långt det är möjligt. Som till exempel skidskyttarna med Ole Einar Björndalen i spetsen.

Respekten för FIS världscup blir inte den bästa när vissa tävlingar är superviktiga och andra inte viktiga alls.

I slutändan är 100 poäng i Rybinsk lika viktiga som 100 poäng i Tour de Ski.

Kanske är jag en konservativ  gnällspik som hugger på dagens skidåkare, nationsförbund och FIS i den här saken. Kanske är jag för insnöad i skidromantiker från 1970 och 1980-talet då Gunde Svan, Thomas Wassberg, Janne Ottosson och Torgny Mogren åkte 40-50 tävlingar på en säsong och hade Mieto, Brå, Aunli, de Zolt och Grünenfelder i bakhasorna mest hela tiden i världscup, elljuslopp och Norrbottensvecka.

Vad Assar Rönnlund och Thomas Magnusson tycker om dagens prioriteringar vågar jag knappt tänka på.

Gissningsvis ruskar de på huvudet. Förr tränade man under sommarhalvåret och tävlade så ofta det gick vintertid.

Men det är nya tider nu och jag lider faktiskt lite med arrangörerna i Rybinsk som sålde 40 000 entrébiljetter till nyfikna ryssar som inte fick se två av längdvärldens få riktigt stora profiler i dag, Teichmann och Björgen.

Skidskyttarna drar sig inte för att åka till Inre Mongoliet om så skulle krävas. Längdåkarna riskerar att falla på eget grepp när den ene efter den andre kör sitt eget race. FIS har en cup som inte attraherar de aktiva fullt ut. Det är oroväckande.

Är det för många tävlingar och för långa resor måste det åtgärdas till nästa år så att dagens aktiva och ledare orkar med schemat.

Jag kan inte tänka mig att mediabolagen, sponsorerna och tv-publiken accepterar  urvattnade startfälten i all evighet.

Visumkrångel har jag hört talas om som ursäkt för att Sverige inte skickade iväg reserver till Rybinsk.  Det är säkert sant. Men ska det behöva vara så, att FIS, arrangörer och TV-bolag laddar för skidfest och så kinkar någon tjänsteman på en ambassad. Här borde väl i rimlighetens namn FIS,  genom sina diplomatiska kontakter, ha öppnat dörrarna för länge sedan.

Ryssland är en supermakt och där ska arrangeras vinter OS 2014. För längdåkningens tillväxt både på toppen och bredden är min gamle favorit Simjatovs hemnation en ytterst betydelsefull nation, minst lika viktig som Sverige, Norge och Finland.

Här pratar vi volymer invånare och en lång stark tradition i skidvärlden. Ryssland bör tas på allvar, precis som Kina.

Det är nya tider nu, och när länder som Ryssland och Kina bjuder till och vill göra något bra för längdskidsporten  bör nationsförbunden se möjligheterna och inte problemen. 

När världscupen avgjordes i Changchun i februari i år var Sverige på plats med minst 15 aktiva. En handfull startade, resten stod parkerade som publik och tänkte på guld och gröna skogar vid VM i Sapporo en vecka längre fram.

Varför? Kinesiska kanalen CCCTV direktsände och 100 miljoner tittare följde tävlingarna enligt säker uppgift.  Snacka om att bränna ett PR-tillfälle i onödan. För mig är det obegripligt att till exempel Svenska Skidförbundet tillåter det, att man inte förstår vikten av att få landets bästa skidåkare att delta i FIS världscuparrangemang runt hela jorden.

SVT sportens längdexpert  Anders Blomquist tyckte att de svenska åkarna som avstod Rybinsk för att träna hemma gjorde rätt.

Där är Anders och jag helt oeniga. Ibland måste även åkarna se längre än till sitt eget bästa om vi ska ha någon världscup i framtiden. 

Anders uttalande skvallrar om att inte ens han som gammal elitåkare tycker att längdprodukten han är satt att bevaka är särskilt attraktiv. Att det liksom kvittar om Södergren och Kalla är i Ljusdal och Björgen i Oslo och Teichmann och Angerer på någon glaciär i mellan Europa.

Ole Einar Björndalen har mycket att lära många.  Det är fullblodsproffset som anför skidskyttarnas världscup och som bidrar till att den förr så militärförknippade skidskyttesporten blivit folklig, spännande och intressant.

Längd är en bra produkt, det har den alltid varit.  Men nu är det hög tid att fundera vart världscupen är på väg, tycker i alla fall jag.