Stina Nilsson föddes 24 juni 1993 i Malung, och redan fyra år senare drog hon på sig tävlingsnummerlappen för första gången.

Den tävlingen finns dock, av naturliga skäl, inte med i FIS resultatbank. Där är första noteringen i stället säsongsdebuten i Bruksvallarna 2009.

Där vann Nilsson sprinten i juniorklassen före Madeleine Thorn, senare samma säsong vinner hon första JSM-guldet. Detta på sprinten i Hudiksvall.

Läs också: Stina Nilsson chockar alla – vinner Vasaloppet

JVM-debuten skedde i estländska Otepää 2011, där tolfteplaceringen i sprinten var bästa resultatet. Bara någon vecka senare vann hon guld på sprinten på europeiska ungdoms-OS i Liberec.

Och under sina två sista junior-år hann Nilsson med att vinna tre guld och ett silver på junior-VM.

Världscupdebuten skedde i Drammen 2012 där Nilsson tar sig vidare från prologen men blev 23:a efter att ha slagits ut i kvartsfinalen.

Första pallplatsen kom i Liberec säsongen därpå, detta då hon blev tvåa i teamsprinten tillsammans med Ida Ingemarsdotter. Den duon körde äventillsammans 2015 när Nilsson tog karriärens första världscupseger.

Individuellt var tredjeplatsen i Drammen 2014 första gången hon nådde pallen. Och i december 2015 i Davos fick hon för första gången kliva upp överst på en världscuppall även individuellt.

Totalt blev det 108 världscupstarter, och 41 av dessa gånger var hon på pallen. Och hela 23 gånger stod det NILSSON, STINA, SWE överst på resultatlistan.

Mästerskapsdebuten på seniornivå skedde i Val di Fiemme 2013 då hon åkte in som VM-femma på sprinten. I följande VM blev hon ”Silver-Stina” med hela svenska folket när hon tog tre silver vid hemma-VM i Falun. 

Gulden skulle komma 2019; detta då Nilsson i sitt sista längdmästerskap vann både sprinten och stafetten i Seefeld.

I OS-sammanhang lyckades Nilsson ta hela fem medaljer på sina sju lopp. I Sotji 2014 blev det brons i teamsprinten; i Pyeongchang blev det fyra medaljer; guld i sprinten silver i stafett och teamsprint och den kanske mest överraskande; bronset i tremilen.

Under inledningen av säsongen 2019-20 hade Nilsson problem med ett revben, och sista noterade starten i FIS-resultatbanken var i Tour de Ski i Lenzerheide 28 december 2019.

Tre månader senare kommer beskedet att Nilsson byter sport till skidskytte.

Fyra säsonger som skidskytt blev det.

Här är dessa i korthet.

Hon gjorde internationell debut 14 januari 2021 då hon blev 99:a i IBU-cupssprinten i tyska Arber. I slutet av säsongen blir det världscupdebut i Östersund; och detta en mycket lyckad sådan. Hon blev 26:a i sprinten och följde upp med att bli 22:a i jaktstarten.

Säsongen därpå blev skidskyttekarriären bästa. Hon körde andrasträckan i det svenska stafettlag som blev tvåa i Ruhpolding (övriga lagmedlemmar var Johanna Skottheim, Mona Brorsson och Anna Magnusson). Och 5 mars åkte hon in som trea på sprinten i Kontiolahti, detta bakom Denise Herrmann-Wick och Tiril Eckhoff.

Säsongen 2022-23 var EM i Lenzerheide hennes klart bästa tävlingsvecka. Individuellt blev Nilsson fyra och femma, och i mixedstafetten tog det svenska laget med Tilda Johansson, Stina Nilsson, Malte Stefansson och Anton Ivarsson brons.

Hennes sista skidskyttesäsong som avslutades för drygt en månad sedan gav tre pallplatser i IBU-cupen, och i världscupen var 24:e-platsen i Canmore toppnoteringen.

Men hon hann också med att vinna Skinnarloppet hemma i Malung samt Idre-Särnaloppet. Och den 23 april aviserade alltså Stina Nilsson att hon de två kommande säsongerna kommer att köra långlopp för Team Ragde Charge.

Läs mer: Stina Nilsson: ”Mitt fokus och motivation är långlopp och Ski Classics”

Nu har hennes första seger i Ski Classics kommit, i kanske det största loppet av alla, Vasaloppet. Tidigare under säsongen har det blivit två pallplatser, en tredje plats i Bad Gastein Criterium och en andra plats i La Venosta ITT.

Detta är en tidigare artikel som publicerades på Langd.se i samband med att Stina Nilsson aviserade bytet från skidskytte till långlopp.