Vi träffar Elin på en orienteringstävling i Mora i slutet på maj. Elin och hennes familj med maken Pär och två barn är en vanlig syn på orienteringstävlingar. Elin, nu 43 år, har alltid gillat orienteringssporten och håller fortfarande bra fart i skogen. I fjol vann hon till exempel två guld på veteran-SM i orientering.

Farten är fortfarande hög i skidspåret också. Elin slutade 32:a på Tjejvasan i vintras.

Hon avslutade skidkarriären efter vintern 2008. De två sista åren med fokus på långlopp. Förutom segern på Vasaloppet 2007 så vann Elin både König Ludvig Lauf och Tartu Ski Marathon 2007. Hon var också bland annat tvåa på Marcialonga både 2007 och 2008.

Hur ser vardagen ut idag Elin?
– Jag bor i Ludvika med min familj. Jag jobbar i eget företag som massageterapeut. Jag jobbar i stort sett heltid med det, berättar hon.

Under skidkarriären utbildade sig Elin till lärare men sen blev det en annan väg i arbetslivet.

– När jag var hemma och var föräldraledig så läste jag på distans till massageterapeut.

– Jag har alltid varit intresserad av något åt det här hållet. Egentligen är det åt naprapat-hållet jag har sneglat men det var inte läge när man precis fått barn att flytta till Stockholm i fyra år. Jag ville börja någonstans och hittade den här utbildningen på distans och ville se om det var något för mig.

– Jag gillar egentligen lärarjobbet men det är tufft i skolan idag. Speciellt när man har egna små barn så passar det kanske inte så bra att jobba som lärare…Då kanske man inte är en bra mamma för sina egna barn när man kommer hem, funderar Elin och fortsätter;

– Jag gillar verkligen det jag gör nu. Det är jätteroligt!

Du håller formen bra efter elitkarriären!
– Jag tycker om att träna!

– Jag säger alltid att jag tränar lite – men det är ju relativt. Jag jämför med hur det var förut. Jag försöker hålla igång men det är ingen prioritet på min egen träning nu när barnen börjar bli större. Vi har precis haft nybörjarkurs i orientering där jag varit ledare. Jag är med som lite ledare på vintern också.

– Barnen kommer i första hand med det går ju att kombinera. Hinner jag inte träna själv så mår jag inte bra. Sen behöver man inte träna jättemycket, säger hon.

Elin tävlar som sagt fortfarande och gör det för att hon gillar det så mycket.

– Jag tycker om tävlingsmomentet – att utmana sig själv lite. Tävlingsskallen blir man aldrig av med – den som säger åt en att kämpa fast man är trött.

Elins skidkarriär var lång, framgångsrik och händelserik.

Vad minns du som höjdpunkter under skidkarriären. Både framgångar men även annat?
– Det är en otrolig förmån att ha fått vara med under så många år. Jag hade en hel kropp som gjorde att jag kunde hålla på länge.

– Alla åren i landslaget med kompisar och fantastiska ledare man fått träffa genom åren. Det var ett fint liv att leva, fastslår Elin och fortsätter;

– Resultatmässigt så är det ju… Jag åkte ju världscup och så men… Vasaloppssegern som smäller högst. När man bodde i Mora då och tävlade för IFK Mora. Det var otroligt häftigt. Det är svårslaget.

Elin efter Vasaloppssegern 2007. FOTO: Vasaloppet/Nisse Schmidt.

– OS 2006, när vi blev fyra på stafetten, var också en fantastisk upplevelse. Gänget som vi hade då – det var jättekul.

Elin åkte då andrasträckan i laget som var så nära ett sensationellt OS-brons. Anna Dahlberg (Olsson), Britta (Johansson) Norgren och Anna-Karin Strömstedt var de övriga som till slut bara var en dryg sekund från bronset i Pragelato, Italien.

– Första SM-guldet var också speciellt, fortsätter Elin och lägger till;

– SM-guldet i stafett som jag fick ta på sluttampen när jag egentligen hade slutat att åka traditionellt och satsade på långlopp. Tillsammans med Anna (Haag) och Sofia (Bleckur).

– Så det är många häftiga saker.

Ett fint minne för Elin är segern på SM-stafetten i Falun 2008 tillsammans med Anna Haag och Sofia Bleckur. Elin var då snabbare än Charlotte Kalla på andrasträckan. FOTO: Johan Trygg/Längd.se.

Din Vasaloppsseger var speciell på flera sätt. Du var så nära herrtäten hela loppet.
– Ja precis. Det var kaos under loppet och jag var långt ut i skogen efter Evertsberg och trodde varken jag hade skidor eller stavar i behåll. Det var en nervös resa att försöka hålla utrustningen hel när vi kom ifatt herrtäten. Och utför tryckte motionärerna på bakifrån också.

Föret var dåligt och många åkare hängde med länge i loppet.

– Det var en nervpers innan det började gå fort på riktigt och man fick åka på själv också från Eldris och in.

– Jag kommer ihåg när jag efter Eldris kom ikapp den röda ledarvästen i FIS Marathon cup. Det var lite häftigt när jag åkte om italienaren Cattaneo som hade ledarvästen och var före han i mål. Då förstod man att man var långt fram i fältet.

– Det var mäktigt!

I mål hade Elin endast 91 herråkare före sig och var mindre än fem minuter efter herrsegraren Oskar Svärd.

Vad tänker du när de ser utvecklingen och intresset för långlopp de senaste åren?
– Det är kul nu med teamen och den utvecklingen. Jag fick ju fightas lite på egen han men jag hade ju tur som åkte för IFK Mora och hade bra stöd. Men som tjej var man ju lite ensam.

– Det hade varit skoj att få uppleva teamen som det är idag. Det är en jätterolig utveckling för långlopp. Det var ju på gång då och det känns som jag var med lite i starten av det som nu blivit. Nu är det ju riktigt stort och TV-sänt. Det är riktigt kul.

När under skidkarriären var du som allra bäst?
– Jag hade struma år 2000. När jag kom tillbaka 2001, VM i Lahti-året, var jag i väldigt bra form för att egentligen inte ha den rätta träningsbakgrunden. 2004 när det inte var något mästerskap hade jag en väldigt bra säsong internationellt.

– Sen känns det att jag hade jag en väldigt bra utveckling genom alla år. Jag var riktigt bra även mina sista år. Jag hade ständig utveckling, speciellt i skejt. När vi fick Thomas Alsgaard som tekniktränare i landslaget så utvecklade jag skejten väldigt mycket de sista åren. Jag fick bra tips av honom.

– Engadin Ski Marathon sista året jag åkte var en av mina bästa skejtlopp någonsin (Elin blev tvåa efter Katrin Zeller, 14 sekunder från seger. Reds anm.) Och stafettsträckan på SM i Falun det året som var i skejt. Då slog jag ju Charlotte (Kalla)!

Det där med teknik. Man kan alltid lära sig något nytt!
– Ja man kan tro att man är ett hopplöst fall. Det är så häftigt när man kan ta ett kliv fast man kan tro att det är kört.

Några tråkiga minnen från skidkarriären?
– Egentligen är det som är tråkigt, eller som jag känner mycket nu efteråt, att jag och många med mig åkte under en väldigt smutsig tid i skidspåren. Det är ju svårt att komma ifrån.
 
– När man väl var i det var det bara att gilla läget. Det var så det var.

– Det är kul att se nu att det är mycket bättre. Många kanske tycker det är tråkigt att det är mycket Sverige och Norge nu i toppen. Men nu är det renare. Man kunde se på sommaren att vi matchade åkare på glaciären som vi sen inte hade en chans emot på vintern, säger Elin och fortsätter;

– Jag har roat mig med att titta på listorna från Lahtis och tagit bort alla som blivit fällda för doping förr eller senare. Då var man ju på medalj då. Det är klart att det är svårt att inte vara lite bitter över det. Man var det inte då, men vi fick ju mycket skit för att vi var dåligt tränade. Och det var vi inte. Vi tränade väldigt hårt och var riktigt bra, säger Elin och lägger till;

– Det är ett större gäng nu som är riktigt bra men vi fick inte chansen riktigt. Det kan man tycka är lite surt.

Hur följer du skidåkningen idag?
– Jag sitter inte och följer världscuploppen framför TV:n men jag följer ju med hur det går. Och jag tycker det är jättekul att det går så bra. Att följa Stina och alla andra. Och Anna Haags karriär. Jag var  ju med och fick in henne i IFK Mora. Det är jättekul hur hon gjort sin resa.

De svenska tjejerna är duktiga idag men de tar också en annan plats!
– Det har hänt mycket. Tjejerna är ju accepterade på ett annat sätt. Vi fick verkligen kämpa. Vi fick inte vara på samma läger. Det var så det var så vi tog det inte så hårt då. Men när man ser på det i efterhand så skrattar man åt det. Det var korkat.

– Vi fick absolut inte lika utrustning som killarna. Hade man tur nån gång så fick man låna Per Elofssons skidor. Jag minns när jag åkte bra i Lahtis. Då andra dagen sa man ”åkte du så bra kan du få ett par bättre skidor”.

– Det är jättekul att följa hur det är nu och se att det är mer jämställt, avslutar Elin.