Han har vunnit guld på två OS i rad och har 55 SM-guld hemma i prisskåpet. Men det är inget snack om vad Janne Ottosson mest förknippas med. Det är hans fyra segrar i Vasaloppet. Här berättar han om om stafettgulden i OS, revanschlustan efter Vasaloppsmisslyckandet 1988 och den vinnande taktiken.

Året är 1988 och Jan Ottosson har precis återvänt till Sverige efter ett omtumlande OS i Calgary. Det favorittyngda svenska herrlaget hade efter en tung inledning på mästerskapet avslutat på ett gyllene sätt. Gunde Svan vann femmilen och några dagar dessförinnan åkte det svenska laget hem guldet i stafetten:

— Detta var första gången som vi kom i kontakt med konstsnö. Vi kom till Canmore efter att ha varit och laddat i Silverstar. Där var det fantastiska förhållanden och ”kallsnö”. På de klassiska distanserna på OS vallade vi med klister, det funkade några kilometer sen fick vi en ishinna under skidorna. Vi vallade bort oss helt enkelt. Då gick snacket att det gick dåligt på grund av våra rutiga dräkter, skrattar Ottosson.

Men väl i stafetten i den fria tekniken kom vändningen; Ottosson, som året tidigare vunnit 15-kilometersloppet i världscupen i tyska Reit im Winkl, gav Sverige en perfekt start genom att växla som tvåa. Trion Thomas Wassberg, Gunde Svan och Torgny Mogren såg till att åka hem guldet under en stafett som vid sidan av själva guldjublandet skulle komma att bli minnesvärd både genom dubbla ryska fall under de två sista sträckorna samt att Gunde Svan direkt efter sin sträcka gav sig ut i den kanadensiska skogen och vrålade ”du får vila sen” till Mogren.

Faktum är att detta till tre fjärdedelar var samma lag som Sverige mönstrade även fyra år tidigare i Sarajevo (Benny Kohlberg var den fjärde mannen i laget den gången, Torgny Mogren mästerskapsdebuterade först året därpå).

— Vi vann väldigt många stafetter de här åren, så bara konkurrensen att slå sig in laget var stentufft. Vi hade ju exempelvis Thomas Eriksson som vann tremilen på VM två år tidigare som inte inte fick plats i laget. Den här konkurrensen gjorde att man blev ännu mer nervös. Jag åkte tredje sträckan i Sarajevo och tog in tolv sekunder på ryssen och gav Gunde ett bra läge. Detta var ju precis när enbensskejten hade kommit, och den var Gunde väldigt duktig på, säger Ottosson.

Sverige vann med tio sekunders marginal sedan Gunde Svan avgjort på slutsträckan, detta trots att han gjorde en vurpa i en utförskörning just före mål.

”Var det Svan som föll där?”, frågar sig Christer Ulfbåge i SVT:s sändning.

”Jupp”, konstaterar expert Bjarne Andersson.

”Å herregud”, svarar Ulfbåge.

Men; tillbaka till 1988. Det svenska landslaget hade efter OS efter en överenskommelse med Vasaloppsgeneral Rolf Hammar åkt direkt till Dalarna för att åka Vasaloppet.

Det blev dock en mindre angenäm niomilafärd för den blivande Vasaloppslegendaren Janne Ottosson:

— Detta var ju före mobiltelefonernas tid och jag vallade för hur det var i starten. Det var åtta minus i Sälen, men det var redan då nollgradigt i Mora, och redan uppe på myrarna var det milt så jag fick stanna och valla om. Jag blev 46:a, men det gav en revanschlust att ”detta ska jag göra bättre”, säger Ottosson.

Året därpå; 1989 var det VM i finländska Lahtis. Janne Ottosson blev tolva på tremilen men missade avslutningen av mästerskapet på grund av förkylning.

Han reste hem och vi tar oss genom den sista veckan inför hans första seger genom en titt i hans träningsdagbok:

27 februari 2.00 – Träning lugnt
28 februari 3.00 – Träning lugnt
1 mars 3.00 – Distansträning, var till Kvarnsjö
2 mars 2.00 – Distans klassiskt
3 mars 1.45 – Åkte från Oxberg – provade skidor
4 mars 0.30 – Provade skidor med HP och Thor
5 mars 5.10 – Vann Vasaloppet

— Både 1989 och 1991 var det oerhört tungfört. Jag minns 1989 att jag när jag stannade och pinkade på ett ställe och då tappade jag många placeringar. Skulle gissa att jag låg på runt plats 200. Alla körde i ett spår och om du skulle passera så behövde du vänta till en uppförsbacke och då köra så mycket du orkade för att kunna komma om, säger Ottosson som hade en tydlig plan inför loppet.

Och det var att kopiera Sven-Åke Lundbäcks taktik (som porträtterats tidigare i den här serien):

— Den taktiken körde jag sen de fem kommande Vasaloppen; att ”åka med” fram till Lundbäcksbackarna och sedan ösa på vad det gick därifrån. 

Resultat: fyra segrar, 1989; 1991; 1992 samt 1994. 1990 ställdes Vasaloppet in på grund av snöbrist.

1993 var han åtta sekunder bakom segrande Håkan Westin. Och då är det värt att notera att Ottosson under samtliga dessa år även åkte mästerskap för Sverige och under de tre sista av hans ”Vasaloppsår” åkte han mästerskapsfemmilen en vecka innan han körde niomilaren mellan Sälen och Mora.

Noterbart är också att Ottosson blev den förste åkaren genom tiderna att åka Vasaloppet i klassisk stil under fyra timmar, detta var 1992 (första gången under fyra timmar var 1983 men då var det fri stil, eller snarare enbensskejt, då Konrad Hallenbarter vann på 3.58).

Hur ser du på den utveckling som blivit under det senaste dryga decenniet med stakåkning?

— Jag skulle säga att det är en naturlig utveckling. Skejten kom när pistmaskinen kom och stakåkningen i takt med att det blivit hårdare spår, och kanske även att det hänger ihop med snöbristen att det blir hårdare. Men sen tycker jag att det här med de stakzoner som finns på tävlingar är att göra det alldeles för svårt för sig och att det skapar en större kontrollapparat. Det här att bedöma om det går fortast att staka eller att åka med fästvalla det gör ju bara att det skapar ytterligare en del i taktiken som lyfter detta ytterligare, säger Ottosson som under många år arbetat som tränare på skidgymnasiet i Åsarna.

Men nu väntar pension för 62-åringen från dalsländska Högsäter.

Texten publicerades första gången på langd.se i juli 2022