I programmet framställs svenskar och norrmän som dopade eftersom några åkare vid en eller flera tester hade hemoglobinvärden över befolkningsgenomsnittet. Faktum är att 10 procent av befolkningen har hemoglobinvärden över 17 g/dl, och många längdåkare ligger naturligt bland dessa 10 procent.

– Svensk längdskidåkning har inget att dölja när det gäller doping, vare sig idag eller under 90-talet men vi vet att ett antal nationer laborerade med blodmanipulation på den tiden och vissa blev också fällda. Idag har FIS tillförlitliga mätmetoder med 10 gånger högre precision jämfört med de mätningar som gjordes på 90-talet och man har infört personliga blodpass för samtliga aktiva på internationell nivå, säger Niklas Carlsson, förbundsdirektör på Svenska Skidförbundet.

Uppdrag Gransknings påståenden bygger alltså på tester från 90-talet, då både mätinstrument och omständigheterna kring testerna var otillförlitliga. Mätinstrumentet som användes mätte systematiskt ca 2 g/dl för högt. Även omständigheterna kring testerna har förändrats rejält sedan 90-talet. Nu sker samtliga tester utifrån exakt samma förutsättningar. Då togs testerna utan systematik; åkarna kunde dels testas sittande, liggande, stående, utmattade, dehydrerade, dels ibland från fingertopp och andra gånger från arm.

– Screeningresultat från 90-talet mellan 16–18 g/dl för män och 15–17 g/dl för kvinnor är sannolikt normala eftersom det nu är känt att instrumentet mätte för högt, säger Rasmus Damgaard, läkare och dopingansvarig på FIS.

Svenska Skidförbundet tar avstånd från alla typer av doping och stödjer helhjärtat FIS arbete för en dopingfri idrott.